Drama i förskolan

Jag har märkt att det finns många barn i förskolan som gillar att spela teater på många olika sätt. En del barn sätter ihop en teater och visar upp för andra, vissa barn spelar teater omedvetet för att roa sina kompisar och oss förskollärare. Det finns även de barn som gärna vill dramatisera något, men de vågar inte. Det kan finns många olika skäl till det, exempel kan vara att de inte gillar när andra tittar på just dem eller att det känns jobbigt att stå i centrum.

Jag har tänkt mycket på hur man skulle kunna få med dessa barn in i teaterns värld samt att uppmuntra dem till att våga pröva. Jag har inte kommit på något mer än att säga till barnen att vill de pröva så skall de våga, men samtidigt inte knuffa på för mycket. 

Min slutsats är alltså att jag har inte kommit på något riktigt bra sätt ännu och jag har inte sett någon annan förskollärare lyckats riktigt heller. 

När vi hade professionsdag i skolan gick jag på en föreläsning som Skövde kommun höll i. Det var en föreläsning om vilka upptäckter och vilka kreativa förmågor barnen kan utveckla i mötet med ljus. Där talade föreläsaren, som heter Helena Hagström, om den förskolan hon jobbade på samt deras temaarbete om ljus. Helena [1] berättade att de hade satt upp ett vitt lakan i taket mitt i rummet och sedan tänt en projektor som lyste rakt på lakanet. Tanken var att barnen skulle upptäcka hur ljuset lyser på lakanet så att olika skuggbildningar bildas. Men barnen hade andra idéer som man kunde göra med hjälp av lakanet och ljuset. Barnen började spela upp teater bakom lakanet så att publiken såg deras skuggor istället för barnen själva, det blev alltså en skuggteater. Precis då sa Helena något som jag tyckte var väldigt bra och som jag har funderat på. Hon sa att alla barnen gillade skuggteatern och de barn som inte vågat dramatisera tidigare, vågade pröva på skuggteatern.
Barnen vågade spela teater bakom lakanet när publiken endast såg skuggan av dem och då kunde de vara med. Vidare berättade Helena att barnen hade haft väldigt roligt samt att det hade blivit en lärorik stund med ljuset samtidigt som de barn som inte hade vågat stå på scen innan vågade det nu.

Här fick jag mitt svar på hur man kan få med de barn som inte vill eller vågar sig in i teaterns värld. Genom att hitta på andra sätt att genomföra en viss aktivitet på, kan det göra att alla barn blir delaktiga. I detta fallet gällde det fortfarande att spela teater, men på ett annat vis.
Jag vet inte om det gjorde så att dessa barn vågade vara med på teatern utan lakanet, men jag kan tänka mig att det är en bra börjar.

Welvert (2013, s.182) menar på att barn som utmanas lär sig nya metoder på hur de kan lösa ett problem. De kan stoppa ner det i sina ryggsäckar för att sedan kunna ta fram den kunskapen vid ett annat tillfälle. Med detta menas att barnen kan tänka tillbaka på hur det var att stå bakom lakanet och spela teater framför en publik för att sedan våga använda det och spela upp teatern framför lakanet. 

Även jag kan ta del av det här budskapet. Jag kommer att ta med de kunskaper jag fick från Helens föreläsning när jag kommer ut i verksamheten, genom att öppna min ryggsäck och ta fram ett lakan och lite ljus och skapa en skuggteater tillsammans med barnen.

Referenser:
Amhag, Lisbeth, Kupferberg, Feiwel & Leijon, Marie (red.) (2013). Medierat lärande och pedagogisk mångfald. Lund: Studentlitteratur 


[1] Helena Hagström. Föreläsning - Vilka upptäckter och vilka kreativa förmågor kan barnen utveckla i mötet med "Lhus"?, Högskolan i Borås, den 20 mars 2015.