Gammal bok

Igår var det sista dagen på min treveckors VFU- period. Jag avslutade den dagen med att göra två roliga aktiviteter med barnen. Jag kommer att berätta om den ena i detta blogginlägg och det andra i nästa inlägg.
Den första aktiviteten handlade om att jag ville visa upp en gammal bok för barnen. Det var inte vilken bok som helst, utan en läsebok från 1914. Boken är alltså 101 år gammal. Jag har fått ärva den boken av min gammelmorfars bror.
Anledningen till att jag ville visa boken var för att barnen håller på att lära sig läsa och att jag kunde koppla den boken som är 101 år gammal till bornholmsmodellen (Lundberg 2009). Som jag tidigare har nämnt går bornholmsmodellen ut på att ljuda samman bokstäverna till ord samt att träna sin fonologiska medvetenhet, vilket innebär att barnen blir medvetna om hur bokstäverna låter(Lundberg 2009, s.6.) Precis detta kunde jag se att den här läseboken från 1914 också fokuserade på. Jag vet inte om det var medvetet eller om det alltid har varit så, men jag tror inte att det hette bornholmsmodellen på den tiden.

 Ovan ser ni tre bilder på boken. Jag hade fotat boken för att jag skulle kunna visa upp den på projektorn så att alla kunde se. Sen så ville jag helst inte skicka runt boken då den är väldigt trasig, men alla barn fick självklart titta på den på riktigt med.
Jag hade turen med att barnen precis hade varit på biblioteket och lånat böcker. När barnen kom tillbaka frågade jag om det var något barn som hade sett eller lånat sen sån här gammal bok. Ingen av barnen hade det och de blev väldigt fascinerade av boken. Jag undrade om det var någon som visste hur gammal boken var och jag fick många gissningar. 100 år, 1000 år, 1000000 år och det var en som trodde att boken var stjärnsiffrig ålder, då menade hon att boken var lika många år som det finns stjärnor.
Sedan samtalade vi om bokens utseende och läste lite från den. Barnen fick också läsa ur den och hitta bokstäver som de kände igen. Vissa bokstäver stod med skrivstil och då talade vi om vad det var för något.

Till sist ville jag att barnen skulle gissa hur mycket boken kostade för 101 år sedan. Där fick jag många olika gissningar; 10 000 kronor, 101 kronor, en miljard! och så vidare. När jag avslöjade hur mycket boken kostade, såg barnen lite undrande ut. Boken kostade nämligen 50 öre. Ingen av barnen visste ju vad det var för ett mynt. Då började jag rita upp en tia på tavlan, därefter en femkrona följt av en enkrona. Så berättade jag att en 50 öring är en halv enkrona. Så delar man på enkronan får man två 50 öringar och att boken kostade en sådan. Jag fick även berätta att det var inte för så väldigt många år sedan som man tog bort 50 öringen. Barnen frågade varför och då förklarade jag att staten bestämde att det myntet hade inget värde längre, det fanns nästan inget som kostade så lite och då var det lika bra att ta bort den. Några barn hade hittat olika mynt hemma och sa att det kanske var en 50 öring. Vi talade länge om mynt och att det finns olika mynt. Det var ett väldigt spännande och givande samtal. Vi fick in lite historia om pengar, det var tack vara den gamla boken som vi kom in på det och förde oss vidare i samtalet.
Tanken var att jag skulle visa boken och tala om innehållet och så vidare. Den sista frågan om hur mycket boken kostade, var mer som en avslutande fråga. Men, barnen tyckte att det blev så intressant att vi fortsatte tala om det. Eriksson (et al. 2004, s.9) beskriver att barn lär sig bäst genom att de själva får vara med och forma aktiviteterna. Detta kunde jag känna igen när jag höll i aktiviteten, att låta barnen bestämma vad som var det roliga och intressant lär de sig bäst. Trots att jag gjorde detta som en kul grej, men samtidigt ville jag att barnen skulle lära sig något. Tanken var att barnen skulle få med sig kunskapen om att en väldigt gammal bok kan ha någorlunda samma innehåll som våra läseböcker har idag. Det tror jag att barnen fick, men den största kunskapen barnen fick med sig var om mynten.




Referenser:

Doverborg, Elisabet, Doverborg, Elisabet & Emanuelsson, Göran (2006). Små barns matematik: erfarenheter från ett pilotprojekt med barn 1 - 5 år och deras lärare. 1. uppl. Göteborg: NCM, Göteborgs universitet


Lundberg, Ingvar. (2009). Bornholmsmodellen vägen till läsning: språklekar i förskoleklass. Enskede: TPB  

Matematik i förskolan

Något som vi har samtalat mycket om genom utbildningens gång är matematik i förskolan. Vi har talat om att väcka barns nyfikenhet, matematik ska vara roligt och lustfyllt samt att baren ska inte känna någon press i att få fram resultat. Utan att själva processen fram till det eventuella svaret är det viktiga. Läroplanen för förskolan har fyra mål som gäller just matematiken och det är dessa mål som man utgår ifrån när aktiviteter ska planeras eller när vi fångar ett ögonblick som är matematiskt.
Vi har haft seminarium, workshop och föreläsningar om hur man kan använda matematik i förskolan. Från början tänkte jag att hur kan barn använda sig av matematik, det är varken kul eller enkelt. Men som tur var ändrade jag mitt tänkande redan efter första föreläsningen om matematik. Där beskrev lärare att matematik handlar inte om att räkna plus och minus, utan här kan det vara nästan precis vad som helst. När vi hade vår senaste föreläsning/workshop med Carina Mattsson [1] talade hon om att barnen möter matematik dagligen i de allra flesta aktiviteter. Några av dem kan vara pärla mönster, para ihop klossar både färg vis och mönster vis. När barnen skall knäppa sin jacka med tryckknappar använder de faktisk en princip som heter Ett till ett- principen. Det innebär att barnen parar ihop ett föremål från den ena mängden med ett föremål från den andra mängden (Sterner & Johansson 2006, s.72). Det är något som jag inte tänkte på alls från början, men nu när jag har fått mer kunskap om matematik i förskolan kan jag hitta flera vardagliga aktiviteter med matematik.

Bilden ovan visar en aktivitet som man kan göra tillsammans med barnen som också har med matematik att göra, nämligen att rösta. Man kan låta barnen få rösta på vilken plats de vill gå till på utflykten. Det går enkelt att skapa ett stapeldiagram genom att låta barnen lägga i bollar i plaströr, en boll är en röst. Genom att rita exempel tre olika bilder på tre olika platser och lägga dem framför plaströren vet barnen vilken plats de skall rösta på. Sedan räknar man bollarna för att se vilken plats det blev. Varje plats har en färg vilket gör det lättare att se. Detta var en aktivitet som Carina Mattsson [2] brukade använda ofta med sina barn när barnen skulle vara delaktiga i aktiviteterna.

Nedan är de mål som läroplanen för förskolan beskriver om matematik:

• utvecklar sin förståelse för rum, form, läge och riktning och grundläggande egenskaper hos mängder, antal, ordning och talbegrepp samt för mätning, tid och förändring,
•  utvecklar sin förmåga att använda matematik för att undersöka, reflektera över och pröva olika lösningar av egna och andras problemställningar,
• utvecklar sin förmåga att urskilja, uttrycka, undersöka och använda matematiska begrepp och samband mellan begrepp,
• utvecklar sin matematiska förmåga att föra och följa resonemang, (Lpfö 98 rev.10, s.10) 

I mitt tidigare inlägg beskrev jag att jag kunde koppla utställningen om Jordlinar på Världskulturmuseet. Där fanns det mängder med mönster, färger och former som man kan ta till vara på för att väcka barns nyfikenhet till matematiken.



Referenser: 

Doverborg, Elisabet, Doverborg, Elisabet & Emanuelsson, Göran (2006). Små barns matematik: erfarenheter från ett pilotprojekt med barn 1-5 år och deras lärare. 1. uppl. Göteborg: NCM, Göteborg universitet

Läroplan för förskolan Lpfö 98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: Skolverket. Tillgänglig: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2442

[1] Carina Mattsson. Föreläsning - Matematik, Högskolan i Borås, den 23 mars 2015.

Drama i förskolan

Jag har märkt att det finns många barn i förskolan som gillar att spela teater på många olika sätt. En del barn sätter ihop en teater och visar upp för andra, vissa barn spelar teater omedvetet för att roa sina kompisar och oss förskollärare. Det finns även de barn som gärna vill dramatisera något, men de vågar inte. Det kan finns många olika skäl till det, exempel kan vara att de inte gillar när andra tittar på just dem eller att det känns jobbigt att stå i centrum.

Jag har tänkt mycket på hur man skulle kunna få med dessa barn in i teaterns värld samt att uppmuntra dem till att våga pröva. Jag har inte kommit på något mer än att säga till barnen att vill de pröva så skall de våga, men samtidigt inte knuffa på för mycket. 

Min slutsats är alltså att jag har inte kommit på något riktigt bra sätt ännu och jag har inte sett någon annan förskollärare lyckats riktigt heller. 

När vi hade professionsdag i skolan gick jag på en föreläsning som Skövde kommun höll i. Det var en föreläsning om vilka upptäckter och vilka kreativa förmågor barnen kan utveckla i mötet med ljus. Där talade föreläsaren, som heter Helena Hagström, om den förskolan hon jobbade på samt deras temaarbete om ljus. Helena [1] berättade att de hade satt upp ett vitt lakan i taket mitt i rummet och sedan tänt en projektor som lyste rakt på lakanet. Tanken var att barnen skulle upptäcka hur ljuset lyser på lakanet så att olika skuggbildningar bildas. Men barnen hade andra idéer som man kunde göra med hjälp av lakanet och ljuset. Barnen började spela upp teater bakom lakanet så att publiken såg deras skuggor istället för barnen själva, det blev alltså en skuggteater. Precis då sa Helena något som jag tyckte var väldigt bra och som jag har funderat på. Hon sa att alla barnen gillade skuggteatern och de barn som inte vågat dramatisera tidigare, vågade pröva på skuggteatern.
Barnen vågade spela teater bakom lakanet när publiken endast såg skuggan av dem och då kunde de vara med. Vidare berättade Helena att barnen hade haft väldigt roligt samt att det hade blivit en lärorik stund med ljuset samtidigt som de barn som inte hade vågat stå på scen innan vågade det nu.

Här fick jag mitt svar på hur man kan få med de barn som inte vill eller vågar sig in i teaterns värld. Genom att hitta på andra sätt att genomföra en viss aktivitet på, kan det göra att alla barn blir delaktiga. I detta fallet gällde det fortfarande att spela teater, men på ett annat vis.
Jag vet inte om det gjorde så att dessa barn vågade vara med på teatern utan lakanet, men jag kan tänka mig att det är en bra börjar.

Welvert (2013, s.182) menar på att barn som utmanas lär sig nya metoder på hur de kan lösa ett problem. De kan stoppa ner det i sina ryggsäckar för att sedan kunna ta fram den kunskapen vid ett annat tillfälle. Med detta menas att barnen kan tänka tillbaka på hur det var att stå bakom lakanet och spela teater framför en publik för att sedan våga använda det och spela upp teatern framför lakanet. 

Även jag kan ta del av det här budskapet. Jag kommer att ta med de kunskaper jag fick från Helens föreläsning när jag kommer ut i verksamheten, genom att öppna min ryggsäck och ta fram ett lakan och lite ljus och skapa en skuggteater tillsammans med barnen.

Referenser:
Amhag, Lisbeth, Kupferberg, Feiwel & Leijon, Marie (red.) (2013). Medierat lärande och pedagogisk mångfald. Lund: Studentlitteratur 


[1] Helena Hagström. Föreläsning - Vilka upptäckter och vilka kreativa förmågor kan barnen utveckla i mötet med "Lhus"?, Högskolan i Borås, den 20 mars 2015. 

Museibesök Borås - Del 1

Under onsdagen den 25 februari besökte jag och en vän några olika museum i Borås, bland dessa museum var det bland annat Borås Konstmuseum. Där hade de under våren 2014 öppnat en ny verksamhet för föräldrar och barn, förskolor med mera. Det kallas för barnens kulturrum Knacka på. Verksamheten är baserad på Anna-Clara Tidholms bok Knacka på och är ingen utställning som kommer att försvinna, utan den kommer finns kvar, förhoppningsvis en väldigt lång tid.
Knacka på är alltså en mötesplats där olika kulturaktiviteter sätts på prov av besökarna, det är besökarna som ska ha ett stort inflytande och delaktighet. Här kan man dansa, slunga, pyssla, leka, läsa, skiva och väldigt mycket mer än så.
Boken knacka på handlar om precis som titeln heter, man knackar på olika dörrar för att se vad karaktärerna hittar på bakom varje dörr. Vill man veta mer om utställningen kan man klicka på länken här

Knacka på av Anna-Clara Tidholm - verksamhetens utgångspunkt.

Jag tycker att det var en helt underbar miljö att vistas i, med mängder av olika aktiviteter för besökarna att göra. Det som jag gillade var att de inte hade använt själva karaktärerna i varje rum, utan att det var besökarna som fick spela karaktärerna. Jag kan tycka att det ger mer åt fantasin än att faktiskt ha med alla karaktärer som finns i boken. 

Varje rum hade en dörr som var målad med samma färger som finns i boken. Innehållet i varje rum var igenkännande trots att inga karaktärer fanns med, utan endast en del specifika föremål.  

  

 Den blåa dörren - Inne i den blåa dörren var det som ett pysselrum, där besökarna fritt får använda allt som finns där inne.

När jag gick runt där inne kunde jag verkligen se mig själv tillsammans med en barngrupp och bara vältra oss i alla roliga saker som man kunde göra. Det var en perfekt plats med en helt underbar miljö för alla åldrar. Det bästa var nog att barnen fick röra vid allt de såg. Med det menar jag och de som arbetade där att barnen fick läsa böckerna med händerna. Skulle en bok gå sönder gjorde det inte så mycket, för barnen skulle upptäcka och utforska allt där inne.
Jag reflekterade även över att det fanns både lugna rum, men även rum som det fick vara mycket ljus i. Det är väldigt bra för de barn som faktiskt behöver en lugn stund, men även för de barn som bara måste få uttrycka sig i en högre ton än vad som de brukar ha.

Den gröna dörren - Här var det en stor matta där man kunde plocka fram olika material som man ville använda. Det kunde vara instrument, klossar, ärtpåsar,  filtar och mycket mer. På mattan fick ingen ha skor på sig, därav skogränsen. 

Den gula dörren - Detta var böckerna rum, här inne fick man läsa och utforska alla böcker som stod där på hyllorna. Den lilla trappan var mycket populär bland barnen då den användes till en rad olika aktiviteter. 

En annan aspekt som vi fick reda på var att de som arbetade där hade såklart en tanke med vad och hur allt skulle användas. Men när besökarna gjorde något helt annat med materialet ansågs det endast som en stor tillgång till kunskap. Trappan till exempel i den gula dörren var en tanka där barnen kunde sitta och läsa. Men lite äldre barn använde den som en scen där de uppträde. De små barnen använde den som en övning för att kunna gå i trappor. Detta gillade jag då barnen och även vuxna får ta en del i hur det formas och att man faktiskt får göra det som glädjer en själv. 

  Den röda dörren - Detta var ett kök där besökarna kan fika eller äta lunch. 

Den vita dörren - Även toaletterna hade sin plats i Knacka på. Den vita dörren var toaletterna, där de hade skrivit upp ramsor som man kan läsa och berätta högt för varandra. 

Allt handlade verkligen om att få ner verksamheten till barnens nivå och låta dem undersöka på deras speciella vis. Nu i efterhand när jag tänker tillbaka på besöket och har läroplanen för förskolan framför mig, kunde jag se att barnen berör några av de mål som finns med i läroplanen. Målen handlar bland annat om att barnen skall utveckla ett intresse och sin skapande förmåga för bilder, text, lek, rörelse sång och musik, dans och drama. Barnen skall även kunna uttrycka sig och kunna samtala och tolka utifrån dessa begrepp (Lpfö 98 rev. 2010, s.10).

Jag vet inte om de har haft läroplanen som en av utgångspunkterna när de började skapa verksamheten, eller om det bara fall in som en naturlig del. Hur som helst är jag glad att den fanns med och att samtidigt som det är oerhört kul för barnen så är det en väldigt lärorik plats för dem. 

Referenser

Läroplan för förskolan Lpfö 98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: Skolverket

Tillgänglig: http://www.skolverket.se/publikationer?id=2442